emisens

Nu har parkeringsplatserna blivit godkända att användas igen. Men vilken total förvirring som råder och har rått hos vissa. Inklusive mig själv. Men för att reda ut detta mysterium så ringde jag min kära småländska husvärd, han svarade dock inte.
Men så igår morse vid 07:15 så ringer han upp mig. Och han är pratglad minnsann. I över 10 minuter propagerar han för att jag sk ha p-plats 25 som har flyttats 50 meter bort. Och man ha vänt ordning på platserna bara för att det tidigare blev förvirring mellan Poseidons p-pltser oc de privata som han Nr 1 bredvid varandra, dock med en lite gräsplätt som avdelning. Jag tyckte dock att jag skulle ha Nr7 för det stod en sjua på mitt brev jag fått från dem. Husvärden tyckte nog både att jag var lat och lite jobbig. I stil med en 60-årig tant. Han föreslog till och med en alternativ väg för mig så att det skulle bli lite kortare. Han tyckte inte heller att jag kunde ställa mig på nr 7 för det skulle vara "som att gå in till grannen och sätta sig och äta frukost".
Han märkte nog att jag mjuknade ltie men att jag inte var helt säkert så han föreslog att jag skulle ringa upp den som är ansvarig för kontrakten på Poseidon.

Väl på jobbet gjorde jag det. Och jag fick snabbt som svar att jag ska stå på nr 25 och ingen annan plats. Alltså 50 meter längre bort. Suck och pust från mig.
Men efter lite samtal om ett eventuellt lägenhetsbyte så frågar C i luren om jag vill byta till ett lägre nummer så jag kommer närmare ingång. Jag jublar i luren. Hon säger då att det finns en tjej som har frågat efter ett högre nummer – typ nummer 25. Jippi!

Nu stiger jag nästintill bara ut genom porten och in i bilen. Vilken fantastisk morgon det blev när man inte behövde gå så långt. Världsliga ting men gud så viktigt för lite feel-good i livet.

My God vad det bärs flyttkartonger här.
Veckan började kl 06:45 i måndags med flytt av bilen för under hela två veckor får jag inte parkera på min parkeringsplats då de ska bredda dem. Så det har inte varit helt lätt att få parkering på gatan men jag har haft tur. Nu en vecka innan det ska vara klart så det redan klart ut och folk har börjat hitta tillbaka till sina platser som dock blivit omdöpta. Där tidigare plat 31 var är plats 1 och 31 finns inte längre då högsta siffran är 30 på gamla plats 1. Själv harj ag antagligen fått plats 7 och hade tidigare plats 25. Detta har jag listat ut genom det brev jag fått av Poseidon där mitt lägenhetsnummer står med efterföljande siffrorna 07. Så jag hoppas också detta stämmer för det innebär bara en flytt på några meter. Om jag istället får plat 25 så blir det en flytt på 50 meter – i fel riktning!

Nåväl. I slutet av månaden ser man alltid alla som ska flytta. Och denna månad var det dax för mina favorit-grannar. Inte helt oväntat då jag listat ut att deras lägenhet varit ute på Boplats och de ska dessutom ha ett barn till. Tråkigt. De verkar trevliga och vi har/hade parkering bredvid varandra och det har funkat perfekt.

Efter helgen har det varit konstigt tyst inne hos mina närmaste grannar, hatobjekten. Jag har gått och hoppats på att de flyttat men lika snabbt som de tankarna kommit upp har jag förnekat det. Men nu i skrivande stund bärs det in nya flyttkartonger i lägenheten. Trots att det inte bytts namn på dörren. Jag får helt enkelt se vad som händer nu. Spännande!

Idag gick jag hem från jobbet vid kl 10. Jag var där i drygt två timmar. Jag borde inte ens ha gått dit eftersom jag bara blev sämre och sämre. Under de två timmarna som jag jobbade kunde jag inte göra något vettigt, öppnade lite dokument och i de flyttade jag lite grafiska element, åt frukost och drack te.

Hemma la jag mig på soffan och slumrade. Tänkte kolla en film men var för trött för det och inte heller orkade jag kolla i DV. På eftermiddagen gick jag för att handla lite pannkake-ingredienser. På väg till Coop ser jag alkisarna som brukar hänga vid busshållplatsen. En man håller upp en Bag-in-box över munnen och fullkompligen häller i sig rödtjut.

På väg tillbaka från Coop ser jag en man fota runt omkring min lägenhetslänga. Först slår det mig att Bageriet kanske är till salu, sedan kommer jag på att det är ju bostadsrätter framför mitt hus så han vill kanske bara ha en bild för att visa "utbudet" i området. Uppe i köket när jag rör ihop pannkakssmeten ser jag mannen på innergården. Märkligt! Varför fotar han här bland hyresrätter!?

Mannen med "fotbojan" har hängt mycket på balkongen under den dryga timmen som jag stekte pannkakorna. Många cigg blev det för honom. Och vilken ölmagen han har fått.

Än en gång har mina grannar bevisat att de är intelligensbefriade, i alla fall somliga.
Efter namnunderskrifter angående att vi ska få tvätta på söndagar så gick det igenom. Så idag hade jag tvättid från kl 17-20, samtidigt som hon som har ordnat allt med namnunderkrifterna, så jag fick ta i akt och tacka henne. Och det är nice att vara sist ut på kvällen för då får man 30 min extra torktid. Men den som är före mig får torka sin tvätt till 18. Jag gick ner lite innan kl 18 för jag visste att maskinerna var klara och jag kunde förbereda upphängning. 18:05 kommer tjejen som var före mig ner och ska plocka ner sin tvätt. Pucko! Hon var klar 10 min in på min torktid. No big deal kan tyckas men det är just sånt som skapar irritation i ett hyreshus. Särskilt om man precis fått ett blodsockerfall.

Och det finns fler intelligensbefriade i detta området. Självklart är man inte själv ute en fin dag som denna. Men om man springer på kajen så kan väl folk bara ta och flytta på sig om de ser en komma vinande på bryggan. Nej, istället så spänner jag armarna och springer in i de för att markera.

Hjärtat bultar lite extra nu. Om en sisådär 30 minuter ska jag ta bussen in till stan för att möta E för att vi ska gå på en lägenhetsvisning. Jag har hittat en väldigt fin 2:a till mig som troligen känns lagom stor och med bra möjligheter. Den har takterass och klädkammare. Ljus och fräsch och modern. Så härligt att E kan följa med på visningen för det är banne mig inte kul att gå själv. Dessutom är det bra att ha med någon som kan lägga märke till annat än vad man själv gör när man går där på rosa moln.

I morgon fortsätter nog nervositeten då jag ska till Swedbank för att prata lånelöfte, pension och ekonomisk rådgivnng i allmähet. Sånt är alltid lite nervöst och framförallt när det gäller lånelöftet. Det ger ju en vink för hur dyra lägenheter jag kan titta på. Den jag ska kolla på idag har ett utgångspris på nästan 1,5 miljon vilket jag tror är för mycket. Men jag vill ha den väldigt gärna och det är bättre att gå på visningen idag än att skippa och imorgon inse att jag borde gått och kollat på den. Jobbar proaktivt nu!

Efter en lördag på stan med E så njöt jag av det fina vädret och tog båten hem istället för bussen när jag precis köpt praliner på Belgiska pralinboden vid Järntorget. Vem öppnar grindarna på båten då? Om inte självaste Kjell Bergqvist.



Jag var bara tvungen att spana in han sedan när jag skulle av båten. Fick nypa mig i skinnet och inse att Kjell Bergqvist har inte gått från en av Sveriges bästa och roligaste skådespelare till båtvakt.



Idag var jag, tro det eller ej, ute på en morgonpromenad. Klockan 06.00 ringde klockan och jag kände mig pigg. Slog av alarmet och klädde på mig. Så insåg jag att de kläder jag lagt fram och förberett för att komma iväg snabbar gjorde att jag såg ut som om jag hade på mig en pyjamas. Grå tunna mjukisbyxor och grå luvtröja. Tankarna började florera om att skippa hela proceduren på grund av klädfiasko. Men jag tog istället på mig ett par varma träningsbyxor och pinnade ut. Mötte en medelålders kvinna som joggade. Lite senare en tjej i min ålder och sedan blir jag omsprungen av en man precis innan jag möter en 65 plusare. Som jag inte förstår varför hon är ute kl 06! Hem och sov pensionär!
En hel del folk är ute och rör på sig på morgonen kan jag bara konstatera. I alla åldrar och former. Och jag ska försöka göra det igen för soluppgången var fantastiskt fin i hamnen.

Väl redo för jobbet så går jag ner för trappan och min medelålders surmulna granne C, under mig går ut strax efter jag gått förbi hans dörr. Oj, pinsamt tänker jag för jag vet vad som ska följas av detta. Vi har parkeringsplats bredvid varandra och leker följa John på vägen dit. Jag hinner iväg först och där slutar leken.

Jag sa för några inlägg sedan att jag ska göra en A4:a med mina mål. Jag har ännu inte börjat på denna listan. Och det kommer nog ta ett tag. Jag vet inte hur jag ska bygga upp den ännu.

Men för några månader sedan började jag på en annan viktig lista som aldrig kommer ta slut. Eftersom jag är en aning naiv eller riskkalkylerande så handlar det om alla mina saker. En långa lista på all jag äger och har hemma. Efter att listan nu är halvklar så skulle jag läggai n lite kläder i garderoben efter att ha kollat igenom den också. Och vad händer. De nytvättade strumporna fårn igår var nu parlösa. Tre stycken saknar älskare!!!

Senaste veckan har jag funderat på att sätt upp riktiga mål. För i ungefär ett år har jag inte haft några mål och senaste månaderna har jag inte känt att jag haft några drömmar heller. Jag tror att det är väldigt viktigt att både ha mål och drömmar i livet. Det är vägen just till sina mål och drömmar som är intressant, stimulerande och rolig.

Så jag ska göra minst en A4-sida med olika typer av mål som bland annat ska innehålla kärriärmål, personliga mål, kroppsliga mål, psykiska mål. Sedan kan man ju lägga till lite torra mål då det gäller ekonomin och det ska jag fördjupa med inköpsmål som till exempel när jag ska kunna köpa mig en ny Mac och längre fram även en lägenhet. Och innan jag sätter det målet blir målet att gå till banken!

Jag vill nog tipsa fler att sätta upp liknande mål. Jag tror att man lätt blir mållös när man klarat av grundskolan, gymnasiet och efter det även någon typ av påbyggnadsutbildning. Jag har hittills klarat av mina oskrivna naturliga mål i livet. Nu ställer jag höga krav på mig själv att ha klart detta innan 30 september, vilket kan tyckas lång tid men jag tänker inte plöja igenom varenda punkt på en kväll.

Det händer mycket märkliga grejer häromkring, och vissa grejer händer inte alls.
Efter att låset till gården har varit krångligt i typ en månad och då någon smart typ till en början försökte rätta till det men förvärrade situation så harj ag tagit saken i egna händer.
Det är nu helt omöjligt att släppa in folk via porttelefonen, man får springa ner och öppna. Koden funkar inte att öppna med heller utifrån utan det är nycklar som gäller. Så jag anmälde detta via internet och felanmälan på Poseidon i början av semestern när jag tröttnat på dörren innan någon "rättade till" låset. Men idag ringde jag min trevliga och hjälpvänliga huvärd som för övrigt också är smålänning. Han visste inte något om saken. Det var inte heller fixat när jag kom hem efter jobbet.

Nyss kom jag hem från min promenad nu ikväll som avslutades intressant. Min pianoplinkande granne kom ut via soprummet ut mot gatan, jag kan förstå om hon tycker det är jobbigt att öppna den konstiga dörren ut från gården. Men att gå igenom soprummet – överdrivet, äckligt och skumt kallar jag det. Och om hon mot förmodan tog den vägen för att hon slängt sopor så tycker jag att det också var märkligt. Själv drar jag upp sopdörren inne från gården, slänger in min soppåse i närmaste kärl och släpper igen dörren – och allt detta händer på en millisekund! Soprummet är inte så charmigt att man väljer att gå igenom det på väg ut mot gatan. Dock hade hon en stor påse i famnen, för att slippa se mitt hatobjekt i ögonen så undvek jag att glo för mycket. Men jag kom att tänka på att hon kanske är en typ av "bag-lady".

Efter en lång dag fortsatte kvällen med lite stress och jag valde snabbaste alternativ till Linné. Jag hoppade upp på cykeln och i motvind togj ag mig mot båten för att åka över till fastlandet. 30 min senare var jag framme hos E och J där även P var. Dock trodde jag inte att vägen dit skulle bli så lätt. Platformen som båten stanna mot låg säkerligen 1 meter högre mot vanliga fall och den gungade otroligt mycket. Jag såg framför mig hur jag skulle behöva lyfta ner cykeln till någon en meter ner som tog emot den och så samma visa vid ändhållplatsen fast tvärtom. Men av stormvindarna var självklart även båten högre upp. Och istället började jag oroa mig för att bli sjösjuk när jag väl kommit in i båten med vingliga steg på högklackat.



På bara 6 minuter tog jag mig från mitten av Linné till Rosenlund och rätt som det var i stormvindar var jag över på ön igen. Varken sjösjuk eller efter att behövt lyfta på och av cykel. Som ovan båtresenär och inlandssvensk har jag nu blivit ett par upplevelser och erfarenheter rikare och är oerhört glad att jag inte yttrade mig muntligt om mina skrämmande funderingar. Oron i blicken såg nog ändå en hel del till folk omkring mig.

Så har ett par nya grannar presenterat sig, mycket väl. Anade att jag fått nya balkonggrannar då det plötsligt börjat vråla hårdrock om tillhörande lägenhet. Så kampen om ljudet har tagit en ny vändning – rakt åt vänster kan man säga. Pianoplinkarna är kvar men i motsats riktning till deras lägenhet bor numera värst hårdrockarna. Även om jag kan lyssna på lite hårdrock så har inte jag och killarna bredvid samma musiksmak. Efter 2 timmars hårdrock-skrålande nu ikväll så tröttnade jag när jag börjat förbereda en somrig lunch som jag skulle få avnjuta till hårdrocksskrik minst sagt. Så jag tog mig i kragen, kollade avstånd till deras fönster – gick på jakt i min lägenhet efter något långt som jag kunde knacka med. Hittade det perfekta verktyget – ett paraply med en krok på! Knack knack. JAAAA! Skriker någon då musiken tystnar. Jag knackar lite till och hör då: Får väl gå ut och kolla. Ut kommer en kille i min ålder, med svart hår i min hårlängd och jag säger: Det låter lite. Ja, vi kan sänka säger han då. Det är lugnt om ni bara stänger för det låter inte inne säger jag. Killen ser ut som om han ska skita på sig. Ut kommer någon halvdrogade äldre. Som avslutar samtalet med något som lät puss. Jag tror inte jag gillar han. Killen i färgat svart hår gillar jag nog mer. Killarna har verkligen presenterat sig!

Uppdatering:
Nu precis innan kl 20.00 ringer det plötsligt på min telefon. Dolt nummer. Jag svarar. En kille presenterar sig som min granne. Han som jag precis klagat på. Han vill att vi ska vara vänner och att jag gärna får säga till igen om de skulle störa. Han hade besök av en kille som ville bli hårdrockare. Därav detta mystiska utspel.. Jag sa att jag gillade det han spelade häromdagen. Han hade stalkat upp mitt namn på dörren och sedan via internet och även sett att jag är originalare. Då sa han att han är webdesigner. Allt avslutas med ett puss och kram från honom. Detsamma säger jag då jag har väldigt svårt att säga sådant till folk jag inte känner och som inte kommit innanför min mur. Men jag passade även på att fråga vem han var av de. Han sa att han var den ljushåriga och den svarthåriga var han som ville blir hårdrocksstjärna. Nu gillar jag inte den svarthåriga kan jag säga! Han föll från pedistalen medans den mer ljushårig (som sa att han ska bli ännu mer ljushårig) klättrade upp några pinnhål.

Nu efteråt känner jag bara att om jag var lite smart så kunde jag dragit nytta av situationen och bett om lite webb-hjälp. Han kunde ju snygga till min blogg mot att få spela hur mycket hårdrock han vill! Deal?

Under de 12 senaste dagarna då jag inte varit hemma trodde jag att både det ena och det andra skulle hända här hemma i trapphuset. En snabb kik på tavla över alla boende i de fyra lägenheterna viskade om att alla bodde kvar. Det kändes lite skönt.
Mitt glipande postinkast visade inte så mycket post på mattan. Men när jag väl fått upp alla lås på dörren så trillade en stor hög ut i trappuppgången. Bara att kliva över och dra in det innan man hinner få igen dörren och hela Sveriges mataffärers reklam mellan tröskeln och dörren. Väntade mig två avier för att få hämta paket på posten men ack, bara ett och det viskade inte ens om innehållet. Och inget läkarbesked heller, det var en större besvikelse. Det var främst för den post jag inte fått åkte hem just idag.

Jag har under dagen tänkt mer och mer på min fotbojegrannen. För igår mötte jag honom utanför huset – han var nog ute på vallning... haha

Under dagen har de små barnen plockat körsbär i trädet på gården. De lever farligt de små liven. Det var uppe och klättrade i det enorma trädet och vi vet ju alla hur stora körsbärsträd är. I mitten av trädet i höjdled så att säga, var ett litet barn med ljust hår och plockade körsbär. Själv får jag svindel av att bara stå på en balkong på fjärde våningen eller att ta första steget på en trappstege.

Tidigare under dagen ringde några av de små barnen på min dörr. Jag undrar fortfarande vad de ville.
För drygt en timme sedan, strax efter jag satte igång iPoden på högsta volym för att retas med pianoplinkan så ringde det på dörren igen. För säkerhetsskull sänkte jag volym under tiden lät jag toalettkranen rinna för att på något vis förmedla att jag inte är anständig att öppna dörren.

Tur att man inte oftare är hemma om dagarna så att man behöver hålla sig tyst som en mus så fort det ringer på dörren. Skönt att slippa sånt i över en vecka snart.

Ännu en gång när jag stället mig i köket för att dona med något så sitter en av grannarna ute på sin balkong mot innergården. Han gillar att sitta där och röka. Tack och lov har han gått över till att sitta ner. För cirka ett år sedan stod han alltid upp och jag ska inte gå närmre på vart han hade handen som han inte höll ciggen med.

Konstigt nog så står eller sitter denna lite sluskiga man alltid på sin balkong när jag är hemma, dock inte konstant utan emellanåt precis som jag själv är i mitt kök, emellanåt. Jag tycker bara att det är märkligt att han jämt är hemma när jag är hemma. Och det måste ju betyda att han är hemma mer ofta än vad jag är med tanke på hur mycket jag ser honom. Det kvittar om klockan är 07 på morgon en eller 23 på kvällen, så ser jag han där.



Jag tror att jag har kommit på anledningen nu! Han måste ha fotboja! Man vistas inte hemma så mycket om man inte måste.

I eftermiddags när jag donade i köket upptäckte jag min granne som är misstänkt lik en gammal klasskompis. Hon var ute på innergården med någon lista som hon fick folk att skriva på. Jag var självklart så nyfiken och funderade nästan på att gå ner med soporna bara för att se om hon frågar mig så att jag på så sätt får reda på vad hon samlar till. Men jag höll mig till pensionnärsaktigt fönstertittande.



Stor del av kvällen ägnade jag åt att njuta av perfekt värme på balkongen bland nyklippta rosor och rensad rabatt. Tog mig även 30 minuter till läsning i Brunstkalendern, av Emma Hamberg, som bara bli bättre och bättre.

Nåväl, det gick några timmar. Och strax innan kl 21 kom hon och ringde på hos pianoplinkande grannen och sedemera även till mig. Damen i fråga som nu visade sig vara lik min gamla klasskompis både vad det gällde utseende men även till sättet då hon nu tagit ett väldigt bra intiativ. Grannen i nr 8 har nämligen börjat fundera över varför vi inte får tvätta på söndagar och har även ringt husvärden. Husvärden var inte särskilt pigg på att ändra på de 100 år gamla reglerna. Men grannen längst ner i nr 8 gav sig inte och ska lämna namninsamlingen till förvaltaren på Poseidon. Härligt initiativ!

Efter det korta samtalet med grannen och min vältränade signatur nerklottrad ägnade jag mig följdaktligen åt soffan. Men va hör jag, med min balkongdörr vidöppen och grannens fönster mer än på glänt blir pianoplinkandet ännu mer tydligt.

Det blir nog en riktig fixardag imorgon, först läkarbesök, sedan försöka få min p-bot slopad och sedan ett samtal med den icke samarbetvillige husvärden. Bara tre dagar kvar till semester så dethär ska nog gå fint!

Ikväll var det en liten spontan grillning hos P och M som blev till en ihopstressad grillning i ugn då de båda jobbade sent. Jag försöker smöra för de med baconlindade dadlar som är en favorit från ett par Mañana-besök i vår. Så vid 8-snåret begav jag mig. Men jag hann knappt sätta mig i bilen förrän jag såg detdär som liknade nått klet på rutan. Jaha, tänkte jag och körde fullt ös med spolarvätskan. Men det gick inte bort. Fan, stenskott! Jaha, nu har de kört med maskiner på gatan och försökt få bort gruset tänkte jag då. Med tanke på att det INTE var där för 24 timmar sedan. Desto närmare jag kommer P och M så blir jag mer upprörd och irreterad. Dels för att jag bara ser hur mer och mer pengar bara flyger iväg på mindre reparationer men också att jag kanske skulle lagt ut bilen till försäljning vid första tanken.

Så vänder jag upp och är knappt 1 km ifrån deras hem och får solen rätt i ansiktet – rätt på stenskottet, vilket gör mig bombsäker på att det just är stenskott och inte bara ett. Och hur ska jag lösa detta nu. Kan morfar fortfarande byta glas på bilar eller fylla stenskott? Eller har han lagt ned det?

Så kommer jag fram till min destination – för sent. För sent för att få extra-platsen på parkeringen. Jag irrar omkring och hittar ingen plats. Och blir mer upprörd. Så ringer P och tipsar om ledig plats. Parkerar. Tar med alla mina väskor. Och går ut och känner på stenskottet. Det känns som en bubbla. En bubbla som i ett dricksglas. Ringer pappa för rådgivning omedel bums!

Efter någon timme och efter vi ätit den goda maten som skulle varit grillad men som var lika bra ändå så går jag och P på stenskott-inspektion. Nu vågar jag vara lite hårdare mot stenskottet. Och vad visar sig då – jo, det är något jäkla klet.

Tusenlapparna som mentalt varit utanför kontot har redan vänt tillbaka och tankarna börjar vandra iväg på en Mac AirBook IGEN!

Slutligen vill jag bara säga stort grattis till P som idag fått svar från en av de utbildningar hon sökt – hon kom in! Dax att korka upp!

P på jobbet föreslog nyligen att vi tre originalare ska göra något kul ihop i höst. Så tjejen föreslog en dans på Medborgarskolan som hette Slow Street Flow. Kursen gick på kvällen på söndagar under 10 gånger. Vilket jag kände inte riktigt passade då man ibland är bortrest.



Så idag tog jag mig en liten stund på medborgarskolan.se och kollade bland de olika danskurserna. Jag fann istället en passande både vad gäller tid och typ av dans: Latin Dance Workout. Så en härlig blandning av latinamerikanska danser men även träning blir kanske och förhoppningsvis höstens projekt och stor it!

Jag hade gärna lärt mig salsa men då ska man ha någon man med sig och det känns lite pressat att skaka fram någon till i höst.

Har bearbetat mig själv i ett par dagar att jag idag inte får köra en kilometer över hastighetsbegränsningen på grund av ökat antal poliskontroller.

Slaviskt skötte jag mig en bra bit men det fanns de som inte var lika hårda mot sig själva – eller ska man säga snälla? Mellan Rydaholm och Bor bröt helvetet ut och ett par hormonstinna och stressade människor skulle förbi till varje pris.
Men mitt i Värnamo lugnade allt ner sig tillfälligt. Någonstans innan Anderstorp såg jag Rav4:an som hade gasen i botten i alla kurvor där han promt skulle köra om. Plötsligt hade han stannat till vid en avfart. Säkerligen mindre än fem minuter senare säger de svisch och han har åter igen visat vad han har eller inte har under huven. Efter att en idioten kommit förbi lugnade allt sig lite resten av vägen.

Jag förstår varför denna helg kallas för en av årets mest trafikfarliga helger. Kände mig också lite stressad när jag insåg att jag åter igen sitter i bilen på en solig och varm söndag. Men med lite regnstänk här och där så återfann jag lugnet tills solen sken i Landvetter då ett Finnair-plan passerade precis ovanför mitt huvud.

Väl hemma kan jag bara konstatera att allt gick oerhört bra. Bara två döda grävlingar på vägen som inte ens jag kört på. Och en undring.. stavas väggren på det sättet eller på detta sättet: vägren?

Men vad hände sedan. Långt efter 23:00 ringer den medelålders tråkiga killen på L. Sundbergs ringklocka och säger något till de högljudda inneboende. Konstigt nog hade intej ag blivit störd på 2 timmar, men han var fortfarande störd av något.

Jag funderar på att spä på klagomålen en aning.

Eftersom jag har ett visst, ett ganska stort, intresse för reklam så finner jag ibland en mängd bra reklam mellan bruset av den lite sämre som inte fastnar.
En reklamfilm som fastnat och som får en att tänka till och framför allt vakna upp är SPPs reklam med Thomas Hanzon. Men främst gillar jag den me Lena Endre. Bildspråket är inte tufft eller flashigt, musiken är inte snabb. Dock så bra!