Njuter nu av Filip och Fredriks berättarteknik. De, och främst Fredrik, låter som de har extremt bråttom och ska fanimej berätta allt innan en journalist avbryter med ny fråga. Deras många år av samarbete har även gjort att de kan flika in i varandras berättande på ett ytterst fint sätt som nästan låter påläst men som antagligen bara beror på att de känner varandra, extremt väl.
Jag har också en vän som detta uppstår med. Redan för cirka fyra år sedan fick jag och E en kommentar från vår klasskompis från grundskolan. R sa då att vi pratade i munnen på varandra och tyckte det var märkligt att vi ens kunde höra vad vi sa till varandra. För ett år sedan hade jag och E en tjejmiddag. Dit kom en tjej som inte träffats oss båda samtidigt förut, och mig träffade hon för första gången. Nu efteråt har hon, J, sagt att vi kan flika in i varandras berättelser. Detta är ju säkerligen något som händer när man känner varandra extremt väl. Självklart är det inte av oartighet om detta fenomen uppstår. Skulle vilja ha något fint namn för detta. Filip & Fredrik-retorik kanske vi kan kalla det. Fast när det gäller min och min väns retorik blir det Emelie & Elin-retorik, snyggt att våra namn också börjar på samma bokstäver.
