emisens

Varför är det alltid så lång kö på Coop Backaplan?
Varför försöker man ens leta efter den kortaste?
Varför går den kortaste alltid långsammast och rätt som det är så kunde man valt bland de övriga fem som går mycket snabbare.

Idag är en hektisk dag. Mycket på jobbet och dessutom fruktvecka. Och vad får man höra när man kommer tillbaka när man handlat frukt - jo då funderar de på att lägga ner den. Men nej nej säger jag och lobbar vidare för den heliga fruktveckan.

1 oktober 2007 flyttade jag in i min etta. I min träppuppgång är det fyra lägenheter.

Det händer ju en del under åren i flerfamiljhus. Folk flyttar in och folk flyttar ut. Det kan ta månader innan man ser sina nya grannar. På botten bodde någon väldigt kort tid efter jag flyttade in. Sedan kom en ny. En kille som presenterade sig med en lite "varnings-för-inflyttningsfest"-lapp på dörren till trapphuset. Jag minns lappen väldigt väl då det stod "'Xxx Xxx' rules" och sånt glömmer man ju inte i första taget.

Efter ett tag insåg jag att min p-plats-granne även var min granne under min lägenhet. En kille i yngre medelåldern som ser lite surmulen ut.
Och bredvid mig bodde en kille och en tjej. I april 2008 skaffade de en liten hund. Så söt. Och killen och tjejen blev mer synliga. Killen gick och vallade hunden på innergården i morgonrock. Tjejen sprang ner på gården med hunden, och lämnade dörren vidöppen.
Så flyttade de plötsligt en dag då vi sagt våra första ord till varandra.

In flyttade ett annat par, under sommaren någon gång, minns bara att han hette C och en dag lekte vi följa John uppför trappan och insåg att vi var grannar. Några dagar senare flyttade de ut.

Och in flyttade 3 brudar!!!!! De hörs och de är de enda som hörs i hela huset. Tyvärr har jag dessutom hjälpt de med att få in ett stort fett piano i lägenheten. Det hörs ju också.
Men vem är L Sundberg? som är innehavare av lägenheten? Kommer jag någonsinn få se L Sundberg?
Eller ska jag starta en kamp om ljudets vara eller icke vara och få bort brudarna och sedermera även den okända L Sundberg?

Nu är det en sådan känslosam vecka, igen. Kanske inte så lustigt efter senaste veckans händelse.

Idag tog jag bort en namnlapp från min tidskriftssamlare. Ett namn som aldrig mer kommer tillbaka. Det skulle ersättas med ett annat. Plötsligt kom jag på den fråga jag tänkt på i en vecka. Jag frågade de andra tjejerna på avdelningen om de tagit bort personen i fråga i telefonboken i mobil. Alla sa i kör "nej". Vi gör det helt enkelt när vi är redo. Inget konstigt för någon.

Skrivbordet rensades fort i måndags, P och C var tvungna helt enkelt. De fick stänga av känslorna under tiden. Något som är lättare för en del än för andra. För vi är alla olika.

Nu står det vita ljuset på konferensbordet. Det lyser hela dagarna. Men jag insåg idag att det snart brunnit ner. Ett ljus varar inte för evigt. Ett liv vara inte heller för evigt.

Idag har jag varit glad, arg och besviken. Det var mycket lättare för några veckor sedan då den jag verkligen hade förtroende för fanns. Någon som gav mig förtroende och styrka.

Nu får vi bygga upp något nytt. Jag vill dock förvalta "arvet" och det som skapats under ungefär sju år.
Det sista jag fick höra fredagen den 24 april vill jag ska finnas kvar men framförallt utvecklas i rätt spår i A's anda.

Till minne av A.

För några veckor sedan hjälpte jag mina grannar så att de fick in sitt jättelika piano i lägenheten. Något som jag inte trodde skulle påverka mig mer än i max 30 minuter.

Till en början tyckte jag självklart att grannens pianoplinkande var fint. Men när man sitter en tisdag kl 21.00 och försöker njuta av Desperate Housewives och helt plötsligt behöver höja volymen från normala 20 till 30 då står mani nte ut så länge till.
Igår, lördag eftermidag, skulle jag börja göra mig iordning för kvällens festlighet - och vad hör jag. Pianoplinkande! Deprimerande pianoplinkande - samma melodi som VANLIGT!
Jag sätter igång den tyngsta rock min iPod innehåller och hoppas på att hon lägger ner, att hon fattar vinken. Mellan min låtar, på högta antändiga volym, hör jag truddeluttandet så klart. Hon fattar inte.

Idag, söndag eftermiddag, är jag hemma efter en runda i Partille och sätter igång iPoden där den slutade på förmiddagen - riktigt hård rock. Och vad hör jag mellan mina fina låtar - pianojävlatruddeluttande!

Kampen om ljudet är igång!

Tog mig i kragen vid lunchtid och gav mig ut på en mycket lugn promenad. Hade nog behövt en käpp att stödja mig mot kändes det som. Men som planerat tog jag mig runt nästan hela runda och sedemera in på Coop för lite inhandling av färskvaror. Köpte med två triss också eftersom jag tidigare på förmiddagen sett en vinna 50 000 i månaden i 20 år, totalt 12 miljoner kronor. Så nu sitter jag här - kanske helt ovetande om en ekonomisk trygghet, men så tänker man ju alltid.

Efter Coopbesöket stack jag in på Systembolaget för att köpa med två små vinflaskor för att inte ha med för mycket ikväll eftersom jag inte känner mig hundra. Så när jag väl ska ställa upp flaskorna på bandet slår det mig att jag tänkte att jag inte behövde körkortet när jag bara skulle handla på Coop.

Jag: - Jag kom precis på att jag glömt mitt leg.
Kassakillen: - Aha, jag hade nog tänkt fråga dig om det.
Jag: - Jaha, så du tror inte att jag är över 18, eller 20 är det man ska vara här.
Kassakillen: - Nä, jag måste se leg. Men ställ flaskorna här om du hinner tillbaka.
Jag: - Ja det kan jag göra (bullshit att jag kommer tillbaka och förnedrar mig igen)
Folk bakom undrade nog vad jag försökte med eller om jag var helt snurrig i pallet.
Och ja, jag var väldigt snurrig.

Och nu är klockan passerad Systembolagets öppettider och jag får ta med mig en stor flaska till kvällens festlighet - så synd!